Det finns två typer av acceleratorer: linjära och cirkulära. I de linjära acceleratorerna krockar partiklarna oftast med ett stillastående materiel, i de cirkulära acceleratorerna krockar de oftast med varandra.

En partikel accelereras genom att den passerar genom elektriska fält som har en spänning på flera miljarder volt. I en cirkulär accelerator använder man elektromagneter som tvingar de laddade partiklarna att färdas i krökta banor.

Man kan accelerera många olika sorters partiklar, t.ex. elektroner, positroner, protoner eller diverse joner. De enda kraven är att de måste vara stabila och laddade.

När en acceleration ska starta i CERN:s acceleratorsystem börjar man med att värma upp en metalltråd tills elektroner frigörs. En del av dessa leds genom linjära acceleratorer till den minsta cirkulära acceleratorn medan de andra får krocka med en metall varvid det bildas positroner som leds bort mot elektronerna. Elektronerna och positronerna accelereras mer och mer i större och större acceleratorer tills de släpps in i LEP (Large Electron Positron collider) där de tillslut styrs in i kollisionskurs. De krockar i någon av de fyra detektorerna som sedan analyserar vilka partiklar det är som bildas ur den frigjorda energin.

LEP är nu nerlagd för att ge plats åt en större accelerator, LHC (Large Hadron Collider) som kommer kunna kollidera protoner vid en mycket högre energi.