De olika sönderfallsmöjligheterna identifieras på liknande sätt som i uppgiften med att bestämma Z-partikelns grenkvoter. Till skillnad från Z-sönderfallen är det dock inte en utan två stycken vektorbosoner som sönderfaller i varje kollision. Detta skapar problem eftersom det kan vara svårt att särskilja sönderfallspartiklarna från de två W-partiklarna. En elektron från en W-partikel kan till exempel råka hamna i en kvast om den andra W-partikeln sönderfaller hadroniskt. Då kommer det se ut som att elektronen tillhör kvasten och vi har ingen aning om vad som hände med den första W-partikeln. Helst vill vi se ensamma elektroner, d.v.s. utslag i EM-kalorimetern som ligger isolerade från alla andra partiklar.

Tausönderfallen är speciellt komplicerade eftersom taupartikeln i sig kan sönderfalla till en elektron eller en myon (plus neutriner). I dessa fall är det väldigt svårt att avgöra huruvida W-partikeln sönderföll direkt till t.ex. en elektron eller om sönderfallet gick via en tau.

En lite enklare variant av denna uppgift går ut på att endast beräkna de två grenkvoterna för hadroniska och leptoniska sönderfall. Det vill säga, man struntar i att skilja på de tre olika typerna av leptoniska sönderfall. Då undviker man problemet med de komplicerade tausönderfallen.

Välj nu en antal WW-kollisioner och räkna antalet sönderfall av de olika sönderfallstyperna. Att beräkna grenkvoterna är sedan enklare än i fallet med Z-sönderfallen eftersom vi här inte har några helt osynliga neutrinosönderfall. Grenkvoterna är helt enkelt antalet identifierade sönderfall av en viss sort delat med det totala antalet sönderfall som har analyserats.

När du har räknat ut alla dina grenkvoter kan du jämföra med vad Standardmodellen förutsäger teoretiskt, se länken nedan.