Det är detektorerna som gör att vi kan mäta vilken energi, hur stora spridningsvinklar och vilka banor, partiklarna skapas med vid krockarna i acceleratorerna. Då får man reda på vad det är för partiklar.

Framför allt tre olika sorters detektorer används:

• Innerst finns spårdetektorerna som visar banor och spridningsvinklar på laddade partiklar. Spårdetektorerna är antingen trådkammare som består av trådar uppspända i en kammare fylld med gas, eller halvledardetektorer som består av ett halvledarmaterial, t.ex. kisel. Halvledardetektorer har stor precision men är dyra att tillverka och är känsliga för strålning. Partiklar kan ta sig igenom spårdetektorn utan att påverkas märkbart.
• I nästa lager finns kalorimetrarna, de är till för att mäta partiklars energi. När en partikel träffar en kalorimeter bildas det en skur av sekundära partiklar. Storleken på skuren bestämmer energin hos den ursprungliga partikeln. Det finns två sorters kalorimetrar. Den inre är en elektromagnetisk kalorimeter som kan mäter energin hos elektroner, positroner och fotoner. Den yttre är en hadronkalorimeter som mäter energin hos hadroner.
• Ytterst finns myondetektorerna vilka precis som kalorimetrarna bildar skurar av sekundära partiklar. Myondetektorn detekterar myoner och antimyoner eftersom dessa är de enda partiklarna som kan tränga igenom kalorimetrarna.

DELPHI var en av detektorerna i LEP-acceleratorn. Den bestod av detektorer av de olika sorterna beskrivna ovan. DELPHI har tagits ur bruk för att ge plats åt ATLAS som är av samma typ, men större och som kommer att finnas i den nya LHC-acceleratorn.