Konstruktionen av trådkammare baseras på att laddade partiklar kan registreras när de färdas genom en gas. Partiklarna kolliderar med atomerna i gasen och slår då ut elektroner från atomerna. Detta kallas för jonisering eftersom atomen blir en jon. En elektrisk spänning får elektronerna att röra sig bort mot anoden och jonerna mot katoden. Elektronerna registreras sedan som en elektrisk ström.

I en flertrådskammare, en av de spårdetektortyper som används i moderna partikeldetektorer, finns det flera stycken anodtrådar uppspända mellan två katodplan. Avståndet mellan anodtrådarna är omkring 2 mm och avståndet mellan katodplanen ca 2 cm. Med hjälp av anodtrådarnas positioner kan partiklarnas väg genom detektorn beräknas. Flera kammare placeras på något avstånd från varandra för att registrera spår.

En vidareutveckling av flertrådkammaren är driftkammaren. I denna utnyttjas det faktum att det tar tid för de lösgjorda elektronerna att röra sig till anoden. Genom att mäta denna tid med stor precision kan positionen av den ursprungliga partikeln bestämmas med stor noggrannhet. Denna teknik används t.ex. i DELPHI-detektorns Time Projection Chamber (TPC).